Kärlek gör människan?

I skolan håller vi på att läsa en bok som heter "Brave New World", skriven av Aldous Huxley. Den speglar en framtidsvision där man föder upp människor i massprosuktion, utan föräldrar och familj. Kroppen på människan manipuleras till vissa proportioner för att man ska passa in i sitt kast, eftersom det finns olika kast som representerar olika hög status i samhället. Alla i detta fiktiva samhälle fungerar ungefär likadant, de ligger med allt och alla och tar droger för att vara lyckliga. Men det tillhör inte min poäng. Min poäng var likheten i karaktärerna.

I den här nya världen finns också ett reservat där människor lever som vi gör nu, i par, monogama människor som föder barn på riktigt. Och de är olika allihop. Oavsett var Huxley försökte få fram med det här tog jag mig friheten att tolka den här informationen på mitt eget sätt. Faktum är att de karaktärer i boken som har fått känna och ge kärlek är de som skiljer sig från mängden mest. Vilket fick mig att undra lite om det kanske inte är så mycket omständigheterna som gör människan som det är kärleken i omständigheterna. Kanske formas vi inte av allt runt omkring, kanske är det kärleken som skulpterar oss till att bli de vi är?

Och om det nu är så så skulle ju lösningen på allt vara så enkel, eller hur? Ge massa kärlek till alla? Men det är ju det som gör kärleken så kraftfull. Den är inte så enkel att ge och ännu svårare är det att hitta den. Men när man väl gör det så är det som att hitta ett ljus i mörkret eller en kopp varm oboy mitt i en snöstorm. Det är mysigt, tryggt, pirrigt, lyckligt, bubblig och helt underbart! Jag tror det är just den känslan som gör att vi alla utsätter oss för risken för ett brustet hjärta, alla hoppas vi på att hitta Den. För när man väl gör det är det en så underbar känsla, och då är man älskad precis för den man är av den man älskar mest för den han/hon är. Då är man klar med sin resa, en färdigformad, hel människa. Jag tror att det är sökandet på kärleken och den kärlek man får som formar en individ i din lilla kropp.

Ja, jag tror att kärleken gör människan, för har ni någonsin varit lyckligare än när ni är kära? Vad tror ni? Jag har i vilket fall aldrig varit med om en bättre känsla än den pirrande och varma bubbligheten mitt i magen som jag sitter med nu i skrivande stund. Det är så härligt att vara kär! Tycker ni inte det? Jag har aldrig varit mer mig själv än jag är just nu, så jag kommer fortsätta tro att kärleken gör människan till den hon/han är. Tills något annat är bevisat.